Etikettarkiv: mattias karlsson

Rasisterna burrar upp sig

Att Sverigedemokraterna sätter Löfven på pottan och troligen lyckas stoppa regeringsarbetet en tid framöver är i linje med fascismens förakt för demokrati och parlamentariska överenskommelser.

Samtidigt appellerar vägvalet till en stor grupp SD-representanter och väljare som tappat förtroendet för politiker och institutioner. Det demokratiska underskottet är större och djupare, men Sverigedemokraterna har lyckats fånga upp delar av ”de hunsade” – utförsäkrade, arbetslösa med flera grupper – som egentligen skulle förlora ytterligare på en SD-politik, alltså en i många delar traditionell högerpolitik ekonomiskt sett. Men detta är deras revansch mot systemet. En symbolisk bestraffning av den parlamentariska demokratin.

Sd-beslutet har som påpekats i debatten lett till en unik situation, där traditionen annars bjuder att man lägger ner rösterna. Den enda poängen med att rösta på ett annat partis budget, trots att man inte håller med om den, är att visa upp sin makt. SD burrar upp sig som en argsint liten fågel.

Borta är allt tal om ansvarstagande, det som har varit partiledningens taktik för att vinna elitens respekt. Men i brist på partiledare har toppstyrningen tillfälligt övergivits. Distrikten har sagt sitt och plötsligt liknar SD Ny demokrati, åtminstone i den pojkaktiga respektlösheten för institutionella spelregler. Vi gör politik på vårt sätt, take it or not. Folket kommer att älska det. Hoppas man, men det är inte så säkert.

Att det mest auktoritära partiet nu kan framstå som antiauktoritärt och ”folkligt” kan också ses som näsknäpp mot Miljöpartiet, som på senare år hårdsatsat för att framstå som ett stabilt regeringsalternativ. SD ställer med beslutet parlamentarismen på huvudet med metoder som för 30 år sedan kunde ha förknippats med Miljöpartiet. Riksdagens busigaste parti har sedan länge blivit statskramare och fältet är öppet för fascismen som utmanare om olydighetstiteln.

Nu kvarstår att avväpna SD, och det med en ekonomisk politik som gynnar de svagaste grupperna och en stark utomparlamentarisk rörelse som vidhåller asylrätten och alla människors lika värde. Inget av det ser dock ut att vara inom räckhåll den närmaste tiden.

SD och 30 november

Firandet av Karl XII:s dödsdag har gamla anor. Redan 1853 började konservativa studenter i Lund fira dagen med kransnedläggning och fackeltåg på initiativ av den blivande professorn i estetik Gustaf Ljunggren, sedermera akademiledamot.

Under 1900-talet börjar olika nazistiska och fascistiska grupper göra traditionen till sin. Under 1930-talet blir Karl XII:s dödsdag det nationalsocialistiska Lindholmpartiets ungdomsorganisation Nordisk Ungdoms högtidsdag. Hitlerhälsningarna går som en röd tråd genom firandet.

I dag förknippar nog många 30 november med sammandrabbningarna på 1980- och 90-talet mellan nazistiska skinnskallar och antirasister. Men i sin historik Nazismen i Sverige 1980-1997 skriver historikern Heléne Lööw att firandet är ”en av de mest långlivade traditionerna bland de extremnationalistiska och nationalsocialistiska grupperna – en tradition som via Nordiska Rikspartiet, Sveriges Nationella Förbund och Nysvenska rörelsen förts vidare från 30-talets organisationer till våra dagars grupperingar”. Sverigedemokraternas föregångare Bevara Sverige Svenskt (BSS) har en stor roll i demonstrationerna under 80-talet.

Sverigedemokraternas engagemang i firandet inleds sedan på allvar 1991 då partiet arrangerar en demonstration i Stockholm den 30 november. Partier, invandrarorganisationer och antirasistiska grupper som nätverken Stoppa Rasismen och Koalitionen mot rasism mobiliserar omkring 10 000 personer och hindrar fascisterna från att nå statyn. Medierna rapporterar om ”upplopp” och ”blodigt slag” och kritiserar motdemonstranterna för att använda ”odemokratiska metoder”.

En vanlig missuppfattning är att motdemonstrationerna börjar på 1980-talet. Enligt Helene Lööw har slagsmål i samband med firandet förekommit sedan 1930-talet. Även i Lund lyckas en bred antirasistisk koalition stoppa nazimarschen 1991. Därefter blir staden så gott som fri från större fascistiska uppvisningar under många år framöver.

Delar av dagens sverigedemokratiska partiledning firade också Karl XII. Detta var i Lund under åren 1999-2003. Flera år efter de tidigare sammandrabbningarna ville man återuppta firandet. I Lund grundar Jimmie Åkesson Nationaldemokratiska studentföreningen tillsammans med Richard Jomshof, Björn Söder och Mattias Karlsson. Och det är här Sverigedemokraterna börjar sin ”marsch mot riksdagen”, menar kulturjournalisten Per Svensson i boken Vasakärven och järnröret (Weyler). På studentföreningens hemsida rapporterar en ”Fredrik Runefalk, fd filosofistuderande” om traditionen, som ska omskapa firandet ”utan stök, bråk och nazister”:

Vid Tegnérstatyn i Lundagård lästes dikter, skrivna av deltagarna själva, i ljuset av en enda flammande fackla. Arrangemanget avslutades med kransnedläggning, Tégners “Karl XII”, en tyst minut för de stupade karolinerna och sedan hurrande för konungen och fosterlandet. Därefter bjöd ordförande Richard Jomshof på glögg och pepparkakor, och kvällen kunde anses lyckad och gemytlig.

Sajten Motargument.se kommenterar denna remake på följande sätt: ”Åkesson tog ett öppet nazistiskt projekt, rensade bort en del öppen nazism, men ville behålla den idémässiga kärnan och idealen som de gamla nazisterna spred. Var det måhända på samma sätt han resonerade då han såg en möjlighet att försöka polera SD?”

På senare år har högtidlighållandet av Karl XII ersatts av andra sammankomster, som nationaldagen och Salemmarschen. Heléne Lööws svar på varför dagen haft så stor betydelse hos fascister och nazister är att den ”karolinska andan” symboliserar en ödesbestämd kamp in i döden. Men fascinationen för Ragnarök och talet om nationell återfödelse utmärker Sverigedemokraterna än i dag, med eller utan 30 november-firanden.