Etikettarkiv: jimmie åkesson

Rasisterna burrar upp sig

Att Sverigedemokraterna sätter Löfven på pottan och troligen lyckas stoppa regeringsarbetet en tid framöver är i linje med fascismens förakt för demokrati och parlamentariska överenskommelser.

Samtidigt appellerar vägvalet till en stor grupp SD-representanter och väljare som tappat förtroendet för politiker och institutioner. Det demokratiska underskottet är större och djupare, men Sverigedemokraterna har lyckats fånga upp delar av ”de hunsade” – utförsäkrade, arbetslösa med flera grupper – som egentligen skulle förlora ytterligare på en SD-politik, alltså en i många delar traditionell högerpolitik ekonomiskt sett. Men detta är deras revansch mot systemet. En symbolisk bestraffning av den parlamentariska demokratin.

Sd-beslutet har som påpekats i debatten lett till en unik situation, där traditionen annars bjuder att man lägger ner rösterna. Den enda poängen med att rösta på ett annat partis budget, trots att man inte håller med om den, är att visa upp sin makt. SD burrar upp sig som en argsint liten fågel.

Borta är allt tal om ansvarstagande, det som har varit partiledningens taktik för att vinna elitens respekt. Men i brist på partiledare har toppstyrningen tillfälligt övergivits. Distrikten har sagt sitt och plötsligt liknar SD Ny demokrati, åtminstone i den pojkaktiga respektlösheten för institutionella spelregler. Vi gör politik på vårt sätt, take it or not. Folket kommer att älska det. Hoppas man, men det är inte så säkert.

Att det mest auktoritära partiet nu kan framstå som antiauktoritärt och ”folkligt” kan också ses som näsknäpp mot Miljöpartiet, som på senare år hårdsatsat för att framstå som ett stabilt regeringsalternativ. SD ställer med beslutet parlamentarismen på huvudet med metoder som för 30 år sedan kunde ha förknippats med Miljöpartiet. Riksdagens busigaste parti har sedan länge blivit statskramare och fältet är öppet för fascismen som utmanare om olydighetstiteln.

Nu kvarstår att avväpna SD, och det med en ekonomisk politik som gynnar de svagaste grupperna och en stark utomparlamentarisk rörelse som vidhåller asylrätten och alla människors lika värde. Inget av det ser dock ut att vara inom räckhåll den närmaste tiden.

SD och 30 november

Firandet av Karl XII:s dödsdag har gamla anor. Redan 1853 började konservativa studenter i Lund fira dagen med kransnedläggning och fackeltåg på initiativ av den blivande professorn i estetik Gustaf Ljunggren, sedermera akademiledamot.

Under 1900-talet börjar olika nazistiska och fascistiska grupper göra traditionen till sin. Under 1930-talet blir Karl XII:s dödsdag det nationalsocialistiska Lindholmpartiets ungdomsorganisation Nordisk Ungdoms högtidsdag. Hitlerhälsningarna går som en röd tråd genom firandet.

I dag förknippar nog många 30 november med sammandrabbningarna på 1980- och 90-talet mellan nazistiska skinnskallar och antirasister. Men i sin historik Nazismen i Sverige 1980-1997 skriver historikern Heléne Lööw att firandet är ”en av de mest långlivade traditionerna bland de extremnationalistiska och nationalsocialistiska grupperna – en tradition som via Nordiska Rikspartiet, Sveriges Nationella Förbund och Nysvenska rörelsen förts vidare från 30-talets organisationer till våra dagars grupperingar”. Sverigedemokraternas föregångare Bevara Sverige Svenskt (BSS) har en stor roll i demonstrationerna under 80-talet.

Sverigedemokraternas engagemang i firandet inleds sedan på allvar 1991 då partiet arrangerar en demonstration i Stockholm den 30 november. Partier, invandrarorganisationer och antirasistiska grupper som nätverken Stoppa Rasismen och Koalitionen mot rasism mobiliserar omkring 10 000 personer och hindrar fascisterna från att nå statyn. Medierna rapporterar om ”upplopp” och ”blodigt slag” och kritiserar motdemonstranterna för att använda ”odemokratiska metoder”.

En vanlig missuppfattning är att motdemonstrationerna börjar på 1980-talet. Enligt Helene Lööw har slagsmål i samband med firandet förekommit sedan 1930-talet. Även i Lund lyckas en bred antirasistisk koalition stoppa nazimarschen 1991. Därefter blir staden så gott som fri från större fascistiska uppvisningar under många år framöver.

Delar av dagens sverigedemokratiska partiledning firade också Karl XII. Detta var i Lund under åren 1999-2003. Flera år efter de tidigare sammandrabbningarna ville man återuppta firandet. I Lund grundar Jimmie Åkesson Nationaldemokratiska studentföreningen tillsammans med Richard Jomshof, Björn Söder och Mattias Karlsson. Och det är här Sverigedemokraterna börjar sin ”marsch mot riksdagen”, menar kulturjournalisten Per Svensson i boken Vasakärven och järnröret (Weyler). På studentföreningens hemsida rapporterar en ”Fredrik Runefalk, fd filosofistuderande” om traditionen, som ska omskapa firandet ”utan stök, bråk och nazister”:

Vid Tegnérstatyn i Lundagård lästes dikter, skrivna av deltagarna själva, i ljuset av en enda flammande fackla. Arrangemanget avslutades med kransnedläggning, Tégners “Karl XII”, en tyst minut för de stupade karolinerna och sedan hurrande för konungen och fosterlandet. Därefter bjöd ordförande Richard Jomshof på glögg och pepparkakor, och kvällen kunde anses lyckad och gemytlig.

Sajten Motargument.se kommenterar denna remake på följande sätt: ”Åkesson tog ett öppet nazistiskt projekt, rensade bort en del öppen nazism, men ville behålla den idémässiga kärnan och idealen som de gamla nazisterna spred. Var det måhända på samma sätt han resonerade då han såg en möjlighet att försöka polera SD?”

På senare år har högtidlighållandet av Karl XII ersatts av andra sammankomster, som nationaldagen och Salemmarschen. Heléne Lööws svar på varför dagen haft så stor betydelse hos fascister och nazister är att den ”karolinska andan” symboliserar en ödesbestämd kamp in i döden. Men fascinationen för Ragnarök och talet om nationell återfödelse utmärker Sverigedemokraterna än i dag, med eller utan 30 november-firanden.

Bråda dagar för SD

I veckan har ”nolltoleransen” fått praktiseras återkommande efter Expressens/Researchgruppens granskningar av Sverigedemokraternas anonyma näthat. Kandidater över hela landet och på olika nivåer har avslöjats med rasistiska kommentarer på sajter som Avpixlat, Exponerat och Politiskt inkorrekt. Som ett resultat har bland annat SD:s ordförande i Stockholm Christoffer Dulny hoppat av. Expressens samlade granskning finns här.

I veckan har också Jimmie Åkesson ertappats med att vara speltorsk. Ekot kunde i veckan avslöja att Åkesson spelat upp minst en halv miljon kronor på casinospel på nätet. Det väcker frågor om å ena sidan Åkessons psykiska hälsa och stabilitet, och å andra sidan om hur trovärdig hans retorik om att SD är ett parti för ”vanligt folk” är. Hur många ”vanliga människor” har råd att spela bort en halv miljon?

Som om inte detta vore nog har Aftonbladet avslöjat att ett team från SD smygfilmat invandrare och kallat de filmade bland annat ”somaliakärringar”.

Partiets höga opinionssiffror ser dock inte ut att ha påverkats nämnvärt av skandalerna. Hur det verkligen blir med det återstår att se när alla röster räknats. Men internt lär det leda till stora problem framöver. Med så många avhopp och uteslutningar och en ordförande som inte kan hantera pengar är partiet hårt sargat för den kommande mandatperioden.

Flört med kvinnliga väljare

Sverigedemokraterna har varit dåliga på att locka kvinnor. Eller för att låna Åkessons rigida språk: har ”ett sparsamt underlag” i denna väljargrupp.

Hur har då kvinnliga väljare svarat på SD:s inviter de senaste åren? Enligt den nationella SOM-undersökningen har opinionsstödet ökat bland kvinnor för varje år sedan 2010. Men det är fortfarande en låg andel som stödjer partiet. I Partisympatiundersökningen (november 2013) säger endast 3,8 procent av kvinnorna att de skulle rösta på SD, jämfört med 9,5 procent av alla män.

Mönstret återfinns på ett internationellt plan. Män röstar i större utsträckning än kvinnor på högerextrema och fascistiska partier, enligt Lovisa Broström, doktorand i ekonomisk historia vid Göteborgs universitet.

För att öka andelen kvinnliga väljare har partiet arbetat hårt och medvetet på området. I EU-valet var Kristina Winberg partiets toppnamn. Den senaste videon från SDU riktar sig också tydligt mot kvinnor. I bild ser vi aktiva, sportiga tjejer medan en kvinnlig speakerröst målar upp en diffus hotbild för de presumtiva väljarna:

Vi är tjejer som vågar stå för vad vi tycker. Vi är svenskor och vi är stolta över det. Vi älskar vårt land och vi är stolta över vår historia och vi värnar över vår kultur. Därför kan vi inte sitta stilla och se på när vårt land faller samman. Sverige håller på att förändras till oigenkännlighet. … I vårt land ska man kunna känna sig trygg. Även om man är ung tjej och är ute ensam sent på kvällen. I vårt land ska tjejer få vara tjejer och killar få vara killar, utan att ifrågasättas för det.

I valspurten lanserar partiet nu också ett åtgärdsprogram med förslag på bland annat skärpta straff för ”typiska kvinnovåldsbrott”, ökad bevakning och belysning och stärkt rättsligt skydd mot ”brott i arbetslivet”.

Samtidigt är Sverigedemokraterna fortfarande det enda riksdagsparti som vill skärpa abortlagstiftningen och sänka gränsen för abort från 18 till 12 månader. Ett kontroversiellt förslag bland många svenskar, oavsett kön.

Alla kvinnor omfattas heller inte av den sverigedemokratiska omsorgen. Kvinnor i slöja, tiggande kvinnor från andra länder, ”vita” kvinnor som väljer ”icke-vita” män, kvinnor som uppfattas som ”nationsförrädare”, lesbiska – det är några exempel på hot mot en föreställd nationell harmoni. Sverigedemokraterna ser framför sig en värld där ”män är män och kvinnor är kvinnor”, där kön är något statiskt och strukturella orättvisor inte existerar. En värld där kvinnor och män har tydligt definierade roller. Och etnicitet är här tydligt kopplat till kön. ”Vi är svenskor och vi är stolta över det”, säger videorösten. Nyckelordet är svenska kvinnor.

Ändå lockas allt fler kvinnor av Sverigedemokraternas världsbild. Genusforskaren Diana Mulinari vid Lunds universitet och Anders Neergaard vid Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle, har intervjuat ett tjugotal kvinnliga kommun- och landstingspolitiker. I Sverigedemokraternas svarta bok skriver de:

De kvinnor som attraheras av Sverigedemokraterna representerar en grupp som har haft svårt att skapa en fungerande livsform inom ramen för (den nyliberala) omvandlingen av den svenska välfärdsstaten.

Forskarnas informanter talar om försämrade skyddsnät och livsvillkor och om ett ökat behov av skydd, omsorg och gemenskap. Kvinnor som tidigare har varit beroende av välfärdsstatens institutioner har på senare år upplevt sig förlora sådana rättigheter.

Det är mycket möjligt att för de kvinnor som vi har pratat med … är det att representera partiet … ett sätt att skapa gränser, eller rättare sagt att mobilisera det enda kapital som de har: sin svenskhet.

SD är ett arbetsmiljöproblem

Sverigedemokraterna vill inget hellre än att uppfattas som ett vanligt parti. Företrädarnas standardreflex är att ropa ”diskriminering!” vid varje protest mot partiet. En alternativ strategi är att låtsas som att kritiken (1) inte finns eller (2) styrs av ”organiserat vänsterfolk” som vill skapa allmän oreda.

Exempel på (1):
– Fanns det några sådana? Jag såg och hörde ingenting av dem, sa Åkesson till HD.se om en stillsam motdemonstration i Landskrona härom veckan.

Exempel på (2), från Åkessons vårtal på Långholmen i april i år:

Det lilla jag själv faktiskt har sett av de här protesterna har inte skilt sig märkbart från tidigare protester. Det har varit till synes samma sorts utspökade vänsterextremister som brukar dyka upp för att störa oss – och för att bara störa i största allmänhet.
Och de protester som har förekommit på ett fåtal arbetsplatser… har skett på initiativ av organiserat vänsterfolk eller politiker i facklig förklädnad. Jag vågar påstå, partivänner, att det inte finns någon folklighet alls i dessa protester.

Åkesson vill alltså inte kännas vid att svenskarna – allt från brandmän och sjukvårdspersonal till präster och vikingar – går man ur huse för att sätta en gräns för demokratins fiender (hot mot fackligt engagerade och försök att begränsa pressfriheten är några exempel från den senaste tiden).

Folk protesterar för att säga: hit men inte längre. Demokrati betyder inte alla får skrika vad de vill i klassrummet. För att andras frihet inte ska kränkas måste läraren sätta gränser.

Nu har även busschaufförerna agerat. I dag skulle partiets stora valkampanj ha rullat igång i delar av kollektivtrafiken. Men skyddsombudet Stephan Gard på bussdepån Söderhallen säger till SvD att arbetsgivaren inte kan garantera att hot och våld inte drabbar personalen om affischerna sätts upp. Kommunal har därför infört ett så kallat skyddsstopp för bussarna i Stockholm. Tidigare har även Södertäljebussarna och Skånetrafiken stoppat reklamen.

En stor del av oss som kör buss i Södertälje har invandrarbakgrund och det kan kännas kränkande att köra runt med reklamen. ”Jag är inte välkommen men jag kör bussar.” Det är tankar har jag hört, säger huvudskyddsombud Hård Lars Andersson om stoppet i Södertälje.

Att stoppa reklamen är inte diskriminering. Det är att ta tag i ett arbetsmiljöproblem på samhällsplanet. Det är att säga hit men inte längre.

Fortsätter det så här är snart hela samhället på väg att införa ett skyddsstopp för Sverigedemokraternas framfart. Det vore välkommet. Även den bråkigaste i klassen måste lära sig att respektera demokratin och principen om alla människors lika värde.sdweb

Prissänkning inför valet

Om en månad är det val till riksdag, kommun och landsting. För att Sverigedemokraternas svarta bok ska nå ut till ännu fler passar vi på att sänka priset. Här på hemsidan köper du boken genom förlaget för 89 kronor (frakt ingår). Nätbokhandeln är billigare på grund av  förmånliga avtal med posten, Adlibris tar till exempel endast 53 kr (frakt tillkommer).

Vi har även sänkt priset ut till butik för att stödja den lokala bokhandeln. Be gärna din lokala handlare att ta in boken! Boken finns till exempel på Zimmerdahls bokhandel i Jimmie Åkessons eget Sölvesborg. Bokhandeln beställer via Bokrondellen/Nätverkstan eller direkt från Verbal förlag efter överenskommelse.

SD-hets mot Pride-firande

Stockholm Pride pågår för fullt och Sverigedemokraterna försöker plocka politiska poäng. Å ena sidan genom att rida på den intolerans som finns i samhället och bredda det politiska utrymmet för densamma. Å andra sidan genom det gamla martyrkortet: Paula Bieler och Jimmie Åkesson ser det som en djup orättvisa att partiet inte släpps in på Pride.

Men vad ska de där att göra? Den öppna eller mindre öppna intolerans som partiets företrädare genom åren har gett uttryck för ligger rimligen på minuskontot. Åkesson har själv kallat deltagarna för ”smaklösa figurer”.

Retar fanatiker.
Retar fanatiker.

”En skymf mot vårt kulturarv”, twittrade nu i måndags SDU-ordförande Gustav Kasselstrand om att Prideflaggan hissats på Kungliga operan. Men vänta nu. Vilket kulturarv syftar han på egentligen?

Nationalmuseum, precis som Operan en riktigt ”ursvensk” institution, hade under sommaren 2008 en liten temautställning under namnet Queer: begär, makt och identitet. Här visades bland annat Stockholmsskildraren Eugène Janssons verk Atleter. Vid en snabb anblick påminner tavlan om en viss typ av propagandakonst där styrka och maskulinitet brukar lyftas fram som föredöme. I själva verket var Eugène Jansson homosexuell och tvingades gå balansgång för att inte avslöja sin läggning – den var nämligen förbjuden.

Andra verk visade hur synen på sexualitet har förändrats genom tiderna. I konsthistorien kan vi se hur män sminkade sig, bar peruker och hade mer androgyna ideal. En lek med kön och könsroller kan sägas ha utmärkt 1700-talets överklass.
Det är nog inte dessa kulturarv Kasselstrand syftar på.

Operans masker är queer. Här är den mask Anckarström bar när han sköt teaterkungen på operan 1792.
Operan är queer. Här den mask som Anckarström bar när han sköt teaterkungen 1792.

Teaterkungen Gustav III, som sköts på Kungliga operans föregångare Gustavianska operahuset, är en ikon inom delar av hbt-världen. Från Prideparaden har man under åren lagt en krans vid hans skulptur på Skeppsbron. En lek med identiteter, roller och kön har för övrigt alltid utmärkt teater och opera. Inte heller det är naturligtvis ”rätt” kulturarv för Kasselstrand.

SD-politikern Tommy Hansson (fd chefredaktör för SD-Kuriren) har kallat homosexualitet för ”en avantgardistisk livsstil som inte är förenlig med traditionella kristna värderingar” och velat införa ”en motsvarande lagstiftning i Sverige” som den i Ryssland mot så kallad ”homosexuell propaganda”. Det ”kulturarv” som flera sverigedemokrater vurmar för måste förstås som en återgång till en tid då homosexuella handlingar var förbjudna enligt lag och måste maskeras.

Partistyrelsens Hanna Wigh kallade Sverigedemokraterna för ”det hbt-vänligaste partiet” förra året. Men hbt måste stå för något annat i det fallet. Kasselstrand igen:
”Som livgardist skäms jag över att Livgardet deltar på @stockholmpride. Under all värdighet för ett regemente med stolta anor och bragder.”