Etikettarkiv: diskriminering

Flört med kvinnliga väljare

Sverigedemokraterna har varit dåliga på att locka kvinnor. Eller för att låna Åkessons rigida språk: har ”ett sparsamt underlag” i denna väljargrupp.

Hur har då kvinnliga väljare svarat på SD:s inviter de senaste åren? Enligt den nationella SOM-undersökningen har opinionsstödet ökat bland kvinnor för varje år sedan 2010. Men det är fortfarande en låg andel som stödjer partiet. I Partisympatiundersökningen (november 2013) säger endast 3,8 procent av kvinnorna att de skulle rösta på SD, jämfört med 9,5 procent av alla män.

Mönstret återfinns på ett internationellt plan. Män röstar i större utsträckning än kvinnor på högerextrema och fascistiska partier, enligt Lovisa Broström, doktorand i ekonomisk historia vid Göteborgs universitet.

För att öka andelen kvinnliga väljare har partiet arbetat hårt och medvetet på området. I EU-valet var Kristina Winberg partiets toppnamn. Den senaste videon från SDU riktar sig också tydligt mot kvinnor. I bild ser vi aktiva, sportiga tjejer medan en kvinnlig speakerröst målar upp en diffus hotbild för de presumtiva väljarna:

Vi är tjejer som vågar stå för vad vi tycker. Vi är svenskor och vi är stolta över det. Vi älskar vårt land och vi är stolta över vår historia och vi värnar över vår kultur. Därför kan vi inte sitta stilla och se på när vårt land faller samman. Sverige håller på att förändras till oigenkännlighet. … I vårt land ska man kunna känna sig trygg. Även om man är ung tjej och är ute ensam sent på kvällen. I vårt land ska tjejer få vara tjejer och killar få vara killar, utan att ifrågasättas för det.

I valspurten lanserar partiet nu också ett åtgärdsprogram med förslag på bland annat skärpta straff för ”typiska kvinnovåldsbrott”, ökad bevakning och belysning och stärkt rättsligt skydd mot ”brott i arbetslivet”.

Samtidigt är Sverigedemokraterna fortfarande det enda riksdagsparti som vill skärpa abortlagstiftningen och sänka gränsen för abort från 18 till 12 månader. Ett kontroversiellt förslag bland många svenskar, oavsett kön.

Alla kvinnor omfattas heller inte av den sverigedemokratiska omsorgen. Kvinnor i slöja, tiggande kvinnor från andra länder, ”vita” kvinnor som väljer ”icke-vita” män, kvinnor som uppfattas som ”nationsförrädare”, lesbiska – det är några exempel på hot mot en föreställd nationell harmoni. Sverigedemokraterna ser framför sig en värld där ”män är män och kvinnor är kvinnor”, där kön är något statiskt och strukturella orättvisor inte existerar. En värld där kvinnor och män har tydligt definierade roller. Och etnicitet är här tydligt kopplat till kön. ”Vi är svenskor och vi är stolta över det”, säger videorösten. Nyckelordet är svenska kvinnor.

Ändå lockas allt fler kvinnor av Sverigedemokraternas världsbild. Genusforskaren Diana Mulinari vid Lunds universitet och Anders Neergaard vid Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle, har intervjuat ett tjugotal kvinnliga kommun- och landstingspolitiker. I Sverigedemokraternas svarta bok skriver de:

De kvinnor som attraheras av Sverigedemokraterna representerar en grupp som har haft svårt att skapa en fungerande livsform inom ramen för (den nyliberala) omvandlingen av den svenska välfärdsstaten.

Forskarnas informanter talar om försämrade skyddsnät och livsvillkor och om ett ökat behov av skydd, omsorg och gemenskap. Kvinnor som tidigare har varit beroende av välfärdsstatens institutioner har på senare år upplevt sig förlora sådana rättigheter.

Det är mycket möjligt att för de kvinnor som vi har pratat med … är det att representera partiet … ett sätt att skapa gränser, eller rättare sagt att mobilisera det enda kapital som de har: sin svenskhet.

Gripande om vardagsrasismen

Foto: Frankie Fouganthin/CC BY-SA 3.0

Foto: Frankie Fouganthin/CC BY-SA 3.0

Årets första sommarpratare Jason ”Timbuktu” Diakité berättar i P1 hur han i hela sitt liv slagits både verbalt och med nävarna mot ”rasismens fula ansikte”. Det är ingen vacker bild av Sverige som tonar fram. Vardagsrasismen i form av mobbning, diskriminering och hat drabbar såväl enskilda som grupper och är ett resultat av den doktrin som underblåses av partier som Sverigedemokraterna.

Jasons hudfärg och ”mellanförskapet” – med en svart far och en vit mor, och med den ena foten i USA och den andra i Sverige – har för honom haft en avgörande roll i formandet av den egna identiteten. Han har gått från blyg och skamsen till att upptäcka hiphopen och bli en av landets mest hyllade artister. Men rasismen förföljer honom genom åren. Barnen på skolgården i Lund ropar ”neger” och oräkneliga gånger i sitt liv får han höra ”det där vidriga, vidriga ordet”. Kampen mot rasism kommer troligen att behöva fortsätta föras också om han själv får barn. Ska de verkligen behöva uppleva något liknande?

Efter att låten Svarta duvor & vissna liljor kommer ut går hatdrevet på nätet och han får hot i brevlådan. Hösten 2013 får Jason ta emot ett pris av Fem i tolv-rörelsen för sitt arbete mot rasism. Han inleder sitt gripande tal i riksdagen med att ta upp ett pass.

– För mig är passet en stark symbol, en liten gnutta identitet, säger han i Sommarprogrammet i P1.

Han läser upp talet med en blandning av sorg, ilska och frustration. Riksdagens talman har nämligen skuffat undan den årliga manifestationen till ett mindre rum och skammen och förnedringen från barndomen kommer tillbaka. Till sist svämmar känslorna över och rösten brister: ”Jag kommer att älska i Sverige, jag kommer att leva i Sverige och jag kommer att dö i Sverige. Tack.”

Efteråt – en stor lättnad.

– I samma stund som jag hade talat klart i riksdagen försvann ett mörker. Jag fick tala till punkt mitt i den svenska maktens hjärta. Jag talade för min pappa, för min mamma och alla jag har träffat under mitt liv som utsatts för rasismens kompromisslösa ansikte.

Talet är återgivet i sin helhet i Sverigedemokraternas svarta bok.