Kategoriarkiv: antirasism

SD och 30 november

Firandet av Karl XII:s dödsdag har gamla anor. Redan 1853 började konservativa studenter i Lund fira dagen med kransnedläggning och fackeltåg på initiativ av den blivande professorn i estetik Gustaf Ljunggren, sedermera akademiledamot.

Under 1900-talet börjar olika nazistiska och fascistiska grupper göra traditionen till sin. Under 1930-talet blir Karl XII:s dödsdag det nationalsocialistiska Lindholmpartiets ungdomsorganisation Nordisk Ungdoms högtidsdag. Hitlerhälsningarna går som en röd tråd genom firandet.

I dag förknippar nog många 30 november med sammandrabbningarna på 1980- och 90-talet mellan nazistiska skinnskallar och antirasister. Men i sin historik Nazismen i Sverige 1980-1997 skriver historikern Heléne Lööw att firandet är ”en av de mest långlivade traditionerna bland de extremnationalistiska och nationalsocialistiska grupperna – en tradition som via Nordiska Rikspartiet, Sveriges Nationella Förbund och Nysvenska rörelsen förts vidare från 30-talets organisationer till våra dagars grupperingar”. Sverigedemokraternas föregångare Bevara Sverige Svenskt (BSS) har en stor roll i demonstrationerna under 80-talet.

Sverigedemokraternas engagemang i firandet inleds sedan på allvar 1991 då partiet arrangerar en demonstration i Stockholm den 30 november. Partier, invandrarorganisationer och antirasistiska grupper som nätverken Stoppa Rasismen och Koalitionen mot rasism mobiliserar omkring 10 000 personer och hindrar fascisterna från att nå statyn. Medierna rapporterar om ”upplopp” och ”blodigt slag” och kritiserar motdemonstranterna för att använda ”odemokratiska metoder”.

En vanlig missuppfattning är att motdemonstrationerna börjar på 1980-talet. Enligt Helene Lööw har slagsmål i samband med firandet förekommit sedan 1930-talet. Även i Lund lyckas en bred antirasistisk koalition stoppa nazimarschen 1991. Därefter blir staden så gott som fri från större fascistiska uppvisningar under många år framöver.

Delar av dagens sverigedemokratiska partiledning firade också Karl XII. Detta var i Lund under åren 1999-2003. Flera år efter de tidigare sammandrabbningarna ville man återuppta firandet. I Lund grundar Jimmie Åkesson Nationaldemokratiska studentföreningen tillsammans med Richard Jomshof, Björn Söder och Mattias Karlsson. Och det är här Sverigedemokraterna börjar sin ”marsch mot riksdagen”, menar kulturjournalisten Per Svensson i boken Vasakärven och järnröret (Weyler). På studentföreningens hemsida rapporterar en ”Fredrik Runefalk, fd filosofistuderande” om traditionen, som ska omskapa firandet ”utan stök, bråk och nazister”:

Vid Tegnérstatyn i Lundagård lästes dikter, skrivna av deltagarna själva, i ljuset av en enda flammande fackla. Arrangemanget avslutades med kransnedläggning, Tégners “Karl XII”, en tyst minut för de stupade karolinerna och sedan hurrande för konungen och fosterlandet. Därefter bjöd ordförande Richard Jomshof på glögg och pepparkakor, och kvällen kunde anses lyckad och gemytlig.

Sajten Motargument.se kommenterar denna remake på följande sätt: ”Åkesson tog ett öppet nazistiskt projekt, rensade bort en del öppen nazism, men ville behålla den idémässiga kärnan och idealen som de gamla nazisterna spred. Var det måhända på samma sätt han resonerade då han såg en möjlighet att försöka polera SD?”

På senare år har högtidlighållandet av Karl XII ersatts av andra sammankomster, som nationaldagen och Salemmarschen. Heléne Lööws svar på varför dagen haft så stor betydelse hos fascister och nazister är att den ”karolinska andan” symboliserar en ödesbestämd kamp in i döden. Men fascinationen för Ragnarök och talet om nationell återfödelse utmärker Sverigedemokraterna än i dag, med eller utan 30 november-firanden.

SD är ett arbetsmiljöproblem

Sverigedemokraterna vill inget hellre än att uppfattas som ett vanligt parti. Företrädarnas standardreflex är att ropa ”diskriminering!” vid varje protest mot partiet. En alternativ strategi är att låtsas som att kritiken (1) inte finns eller (2) styrs av ”organiserat vänsterfolk” som vill skapa allmän oreda.

Exempel på (1):
– Fanns det några sådana? Jag såg och hörde ingenting av dem, sa Åkesson till HD.se om en stillsam motdemonstration i Landskrona härom veckan.

Exempel på (2), från Åkessons vårtal på Långholmen i april i år:

Det lilla jag själv faktiskt har sett av de här protesterna har inte skilt sig märkbart från tidigare protester. Det har varit till synes samma sorts utspökade vänsterextremister som brukar dyka upp för att störa oss – och för att bara störa i största allmänhet.
Och de protester som har förekommit på ett fåtal arbetsplatser… har skett på initiativ av organiserat vänsterfolk eller politiker i facklig förklädnad. Jag vågar påstå, partivänner, att det inte finns någon folklighet alls i dessa protester.

Åkesson vill alltså inte kännas vid att svenskarna – allt från brandmän och sjukvårdspersonal till präster och vikingar – går man ur huse för att sätta en gräns för demokratins fiender (hot mot fackligt engagerade och försök att begränsa pressfriheten är några exempel från den senaste tiden).

Folk protesterar för att säga: hit men inte längre. Demokrati betyder inte alla får skrika vad de vill i klassrummet. För att andras frihet inte ska kränkas måste läraren sätta gränser.

Nu har även busschaufförerna agerat. I dag skulle partiets stora valkampanj ha rullat igång i delar av kollektivtrafiken. Men skyddsombudet Stephan Gard på bussdepån Söderhallen säger till SvD att arbetsgivaren inte kan garantera att hot och våld inte drabbar personalen om affischerna sätts upp. Kommunal har därför infört ett så kallat skyddsstopp för bussarna i Stockholm. Tidigare har även Södertäljebussarna och Skånetrafiken stoppat reklamen.

En stor del av oss som kör buss i Södertälje har invandrarbakgrund och det kan kännas kränkande att köra runt med reklamen. ”Jag är inte välkommen men jag kör bussar.” Det är tankar har jag hört, säger huvudskyddsombud Hård Lars Andersson om stoppet i Södertälje.

Att stoppa reklamen är inte diskriminering. Det är att ta tag i ett arbetsmiljöproblem på samhällsplanet. Det är att säga hit men inte längre.

Fortsätter det så här är snart hela samhället på väg att införa ett skyddsstopp för Sverigedemokraternas framfart. Det vore välkommet. Även den bråkigaste i klassen måste lära sig att respektera demokratin och principen om alla människors lika värde.sdweb