SD-hets mot Pride-firande

Stockholm Pride pågår för fullt och Sverigedemokraterna försöker plocka politiska poäng. Å ena sidan genom att rida på den intolerans som finns i samhället och bredda det politiska utrymmet för densamma. Å andra sidan genom det gamla martyrkortet: Paula Bieler och Jimmie Åkesson ser det som en djup orättvisa att partiet inte släpps in på Pride.

Men vad ska de där att göra? Den öppna eller mindre öppna intolerans som partiets företrädare genom åren har gett uttryck för ligger rimligen på minuskontot. Åkesson har själv kallat deltagarna för ”smaklösa figurer”.

Retar fanatiker.
Retar fanatiker.

”En skymf mot vårt kulturarv”, twittrade nu i måndags SDU-ordförande Gustav Kasselstrand om att Prideflaggan hissats på Kungliga operan. Men vänta nu. Vilket kulturarv syftar han på egentligen?

Nationalmuseum, precis som Operan en riktigt ”ursvensk” institution, hade under sommaren 2008 en liten temautställning under namnet Queer: begär, makt och identitet. Här visades bland annat Stockholmsskildraren Eugène Janssons verk Atleter. Vid en snabb anblick påminner tavlan om en viss typ av propagandakonst där styrka och maskulinitet brukar lyftas fram som föredöme. I själva verket var Eugène Jansson homosexuell och tvingades gå balansgång för att inte avslöja sin läggning – den var nämligen förbjuden.

Andra verk visade hur synen på sexualitet har förändrats genom tiderna. I konsthistorien kan vi se hur män sminkade sig, bar peruker och hade mer androgyna ideal. En lek med kön och könsroller kan sägas ha utmärkt 1700-talets överklass.
Det är nog inte dessa kulturarv Kasselstrand syftar på.

Operans masker är queer. Här är den mask Anckarström bar när han sköt teaterkungen på operan 1792.
Operan är queer. Här den mask som Anckarström bar när han sköt teaterkungen 1792.

Teaterkungen Gustav III, som sköts på Kungliga operans föregångare Gustavianska operahuset, är en ikon inom delar av hbt-världen. Från Prideparaden har man under åren lagt en krans vid hans skulptur på Skeppsbron. En lek med identiteter, roller och kön har för övrigt alltid utmärkt teater och opera. Inte heller det är naturligtvis ”rätt” kulturarv för Kasselstrand.

SD-politikern Tommy Hansson (fd chefredaktör för SD-Kuriren) har kallat homosexualitet för ”en avantgardistisk livsstil som inte är förenlig med traditionella kristna värderingar” och velat införa ”en motsvarande lagstiftning i Sverige” som den i Ryssland mot så kallad ”homosexuell propaganda”. Det ”kulturarv” som flera sverigedemokrater vurmar för måste förstås som en återgång till en tid då homosexuella handlingar var förbjudna enligt lag och måste maskeras.

Partistyrelsens Hanna Wigh kallade Sverigedemokraterna för ”det hbt-vänligaste partiet” förra året. Men hbt måste stå för något annat i det fallet. Kasselstrand igen:
”Som livgardist skäms jag över att Livgardet deltar på @stockholmpride. Under all värdighet för ett regemente med stolta anor och bragder.”