Hur definierar vi begrepp som rasism och (ny)fascism, högerextremism och ultranationalism?  Vad betyder orden från början och vad betecknar de idag? Debatten efter att Socialdemokraternas Magdalena Andersson och Stefan Löfven kallat Sverigedemokraterna ”nyfascistiskt” (och därefter fått både stöd och mothugg) visar att det finns en stor begreppsförvirring i samhället. Vi publicerar därför ordlistan ur boken i sin helhet.

Biologisk rasism
Se rasism.

Blod och jord (Blut und Boden)
Föreställning om en naturlig koppling mellan ett folk och ett geografiskt territorium, att folket är förbundet till sitt område. Bärande beståndsdel i tyska nationalsocialismens rasideologi.

Fascism
Fascismen kan beskrivas både som ideologi och som politisk rörelse. Som ideologi baseras fascismen på föreställningen om en ultranationalism, där nationen ses som en organisk enhet. Nationen anses ha drabbats av ett förfall och måste återupprättas, pånyttfödas, genom en rensning av skadliga inre beståndsdelar som hotar den organiska enheten – främmande kulturer, klasskonflikter, homosexualitet och andra ”parasitära” syndabockar.

Som politisk rörelse är fascismen en reaktion mot rörelser eller företeelser som upplevs som ett hot mot nationen, och försöker mobilisera en paramilitär politisk struktur för att bemöta och slå sönder dessa hot – både inom lagen (genom förbud) och utanför den (genom våld och terror).

Fascismen uppkom efter revolutionsvågorna i Europa 1917–1919 och 1929 och dess paramilitära styrkor inriktades på att slå sönder arbetarrörelsens organisationer och sammanhållning. Fascismens paramilitära ursprung kom att dominera hela dess politik, i synen på nationens behov att reagera med kraft mot inre och yttre hot, en aggressiv imperialism och krigspolitik. Fascismen som generisk beteckning används även på nutida politiska rörelser som strävar efter en ultranationalistisk återfödsel genom en reaktionär mobilisering, kombinationen av politisk verksamhet med en aggressiv gatumobilisering och attacker mot dem som utmålas som nationens eller folkgruppens fiender.

Etnonationalism
Föreställningen om att homogena etniska grupper har rätt till en egen nation. Olika etniciteter ska hållas åtskilda och inte blandas. Etnicitetsbegreppet inom etnonationalismen är rigidare än kulturbegreppet inom kulturrasismen – man kan inte bli etnisk svensk om man inte har släktskap och historiska band till Sverige. Etniciteten ges därför ett biologiskt drag, där släktskap, utseende och arv betonas – utan att behöva prata om raser. Etnonationalister skiljer därför på etnisk svenskhet och svenskt medborgarskap. Mångkulturalism ses som ett ”folkmord”, ett mord på den unika etniska grupperingen. Se även etnopluralism.

Etnopluralism
Etnopluralism bygger på uppdelningen att varje civilisation, folk och regional identitet har en rätt till existensberättigande och ett eget territorium. Inga etniciteter ses som bättre eller sämre, deras mångfald och olikheter värderas som något positivt. För att bevara pluralismen av etniciteter ska man undvika blandning av kulturer eller etniciteter genom exempelvis migration, adoption eller mångkultur. Etnopluralismen som ideologisk föreställning började användas av den franska nyfascistiska ”nya högern”, för att ge en rasistisk separation och åtskillnad ett mer positivt formulerat uttryck. Etnopluralismen är en form av etnonationalism, men behöver inte erkänna nationer som den etniska identitetens givna område utan talar lika gärna om regionala identiteter och en civilisatorisk europeisk identitet. Etniciteten ses i etnopluralismen som såväl kulturellt och biologiskt som territoriellt förbunden, och skiljer sig därigenom från kulturrasismen.

Extremhöger, högerextremism
En samlingsbeteckning för nationalistiska och konservativa högerrörelser som vill radikalt omvälva samhället, ofta genom utomparlamentariska eller illegala metoder, i kombination med parlamentariska metoder. Extremhögern angränsar till högerpopulismen. Till extremhögern brukar nynazistiska, nyfascistiska och rasideologiska miljöer räknas. Begreppet är omdiskuterat, eftersom det förutsätter en ”normal” mitt i politiken och en ”extrem” periferi.

Främlingsfientlighet
Se xenofobi.

Identitärer
Annan beteckning på den nya högern. Se nyfascism.

Kontrajihadism
Antimuslimsk högerströmning som anser att det pågår ett heligt krig (jihad) från islam för att förgöra västvärlden och inrätta ett nytt kalifat i väst. Kriget förs med både bomber och barnvagnar, genom terrorism, immigration och barnafödande, för att kolonisera väst och införa religiösa sharialagar. Oftast kopplas detta islamhat samman med ett synsätt att västvärlden ”sålts ut” av sina makthavare, vilka slutit en hemlig pakt med muslimerna för att skapa ett Eurabia, ett europeiskt kalifat, genom en ”islamisering” i smyg.

Kontrajihadisterna ser sig själva som motståndsrörelsen som bekämpar denna invasion och försvarar den västerländska civilisationen mot islam. Islam betraktas av kontrajihadisterna i första hand som en enhetlig politisk ideologi, där alla muslimer eftersträvar samma sak. Kontrajihadisterna gör därigenom ingen skillnad på politisk islamism och islam som trosföreställning, med olika muslimska strömningar (shia, sunni).

Korporativism
Fascismens ekonomiska modell som skulle överskrida motsättningen mellan arbete och kapital, överskrida klasskonflikter, genom inrättandet av korporationer där arbetsrepresentanter och företagsledare skulle ingå. I praktiken innebar det att fackföreningarna inordnades och underkastades företagens styre, medan självständig facklig verksamhet och strejker förbjöds.

Kultureliten, PK-eliten
Se kulturmarxism och politisk korrekthet.

Kulturmarxism
Konservativ amerikansk föreställning som fått stor spridning inom hela den nationalistiska högern. En slags sekulariserad antisemitism, om en konspiration av makthavare vänd mot folket och nationens intresse. Föreställningen bygger på att delar av vänstern på 1960-talet övergav den klasskampsbaserade marxismens ekonomiska kamp och istället inriktade sig på att erövra samhällets kulturella meningsskapande institutioner som universitet, medier och kultursfär. Genom dessa institutioner har kulturmarxisterna försökt förändra samhällets värderingar och gjort oss mer positiv till mångkultur, homosexualitet, feminism och jämställdhet – för att därigenom undergräva kärnfamiljen och den etniskt homogena nationen inifrån.

Begreppet spreds av den så kallade kontrajihadistiska högern och populariserades genom Anders Behring Breiviks manifest efter terrordådet på Utöya 2011. Idag används begreppet av allt ifrån Sverigedemokraterna till nynazistiska grupperingar. Liknande etablerade föreställningar om ”68-vänsterns maktövertagande” genom att bli samhällets kulturelit förekommer inom hela högern.

Kulturrasism
Se rasism.

Kulturnationalism
Se socialkonservatism.

Mångkulturalism
Nationer och samhällen innehållande olika kulturer och som garanterar minoriteter rätt till sina kulturella uttryck. Inom nationella kretsar använt som nedsättande ord för att beskriva samhällen som inte klarat av att assimilera utländska grupperingar, religioner eller kulturer. Även inom den etablerade högern har ledande politiker i Europa (Angela Merkel, Nicolas Sarkozy) gjort utspel om det mångkulturella samhällets misslyckande, och betonat att ökade ansatser måste läggas på att assimilera minoriteter till majoritetssamhällets kultur.

Nationalsocialism, nazism
Fascistisk rörelse kombinerad med en rasideologi. Se fascism.

Nationell pånyttfödelse
En central beståndsdel i den fascistiska ideologin är synen på att ett nationellt förfall har inträffat, att landet är korrumperat, dekadent och har tappat kopplingen till sina historiska rötter. Den nuvarande nationalstaten och samhällsordningen måste omstörtas för att nationen ska kunna återuppstå. En viktig aspekt av denna nationella återfödelse är att de parasitära och korrupta elementen inom nationen måste rensas ut. De inre fienderna måste elimineras, för att en mer organisk och harmonisk nation ska kunna återupprättas. På så sätt kan en ny gyllene tidsålder inträffa som återknyter de traditionella banden till perioden innan förfallet.

Den nationella pånyttfödelsen kan ske våldsamt, genom att förrädarna ställs till svar och en etnisk rensning genomdrivs, eller genom ett parlamentariskt övertagande av statsmakten och stegvis återställande av nationen genom en mer restriktiv lagstiftning mot nationens fiender, återupprättandet av kärnfamiljen och ”sunda värderingar” mot feminism och homosexualitet, samt utvisning eller tvångsassimilering av invandrare.

Neofascism, nyfascism
Efter 1968 i Frankrike gjordes ett försök att ompaketera den fascistiska ideologin, ge den en ny, mindre belastad form – utan att göra sig av med dess ideologiska kärna. Strömningen kom att kallas den nya högern (nouvelle droite), vilken fungerade som en tankesmedja och fick stort inflytande internationellt över den yttersta högern.

Den nya högern hämtade inspiration från den italienske kommunisten Antonio Gramscis teori om kulturell hegemoni, hur samtycke och konsensus skapas i ett samhälle kring en maktordning. För att vinna politiskt, menar den nya högern, måste man först ta en kulturkamp om värderingar, begrepp och agendasättning – det nya högern kallade det ”metapolitik”.

Den nya högerns projekt var att normalisera det fascistiska tankegodset, genom att presentera det i mer positiva ordalag som mångfald, särart, skillnad, självbestämmande, pluralism, identitet. Nyfascismens udd är riktad mot egalitarismen (strävan efter jämlikhet, lika rättigheter och allas lika värde).

Snarare än att gå till Hitlers och Mussolinis läror har den nya högern lyft fram glömda renegater inom den fascistiska traditionen, som snarare har rört sig i gränslandet mot filosofi, religion eller konservativ kultur. I Sverige representeras den nya högern av tankesmedjan Motpol och deras förlag Arktos. De har främst inriktat sig på att försöka påverka Sverigedemokraterna i en nyfascistisk riktning, bland annat genom tidningen Nationell Idag.

Nynazism
Används ofta som beteckning på de våldsamma högerextrema och rasideologiska miljöer som växte fram från 1980-talet och framåt. Består av subkulturer och politiska organisationer som försöker anpassa nationalsocialismen till vår tid. Ett exempel på sådana subkulturer är vitmaktmiljön, den oi-skinheadmusikscen som växte fram kring bandet Skrewdriver och musikrörelsen Blood & Honour. Till de nynazistiska organisationerna räknas exempelvis Svenska motståndsrörelsen, Svenskarnas parti och dess föregångare Nationalsocialistisk front.

Politisk korrekthet
Begreppet politisk korrekthet (förkortat PK) började användas ironiskt inom den amerikanska studentvänstern på 1970-talet, men togs senare över av högern som beteckning på åsikter som nått samhällshegemoni i synen på jämställdhet och lika rättigheter. I den högernationella tappningen är ”politisk korrekthet” en överideologi som ska påtvingas medborgarna genom samhällets kulturinstitutioner (skola, medier, kultur) och styra hur medborgarna får tänka. De som avviker från den politiskt korrekta diskursen ses som stämplade och utestängda från det offentliga samtalet. Nationalisternas kulturkamp går därigenom ut på att bryta igenom den politiska korrektheten, och i sin tur få vänsteråsikter stämplade som irrelevanta genom att förklara dem som bara ”politiskt korrekta”.

Populism
Ideologier som baseras på utpekandet av en central motsättning mellan etablissemanget och folket. Samhällseliten anses ha tappat kontakten med folkets vilja och intressen och bedriva en politik som är mot folkets intressen. ”Folket” i populismen ses ofta som ett enat intresse, utan interna motsättningar eller skiktningar (”vanligt folk”).

Populismen kan vara både höger, mitten och vänster, beroende på vilka som pekas ut som eliten och vilka som pekas ut som folket. Exempel på högerpopulistiska rörelser är skattepopulismen (Framstegspartiet i Norge, Sannfinländarna i Finland, Dansk folkeparti), nyliberal populism (Ny demokrati, Lega Nord) eller främlingsfientlig populism (Front National, Österrikiska frihetspartiet, Frihetspartiet i Nederländerna). En ny form av populism, som Sverigedemokraterna knyter an till, menar att motsättningen står mellan kultureliten (”gammelmedia”, medieetablissemanget) och folket (som uttrycker sig via nätets alternativmedia, ”Sverigevänliga media”). Se kulturmarxism.

Postfascism
Rörelser och partier med rötter i krigstidens historiska fascistiska och nationalsocialistiska organisationer, som i efterkrigstiden försökt reformera och nystarta en högernationalism. Postfascistiska partier har försökt förändras från sina historiska rötter och göra sig av med sitt historiska bagage, för att bättre anpassa ultranationalismen till vår tid. Partier som Sverigedemokraterna, Front National, italienska Movimento Sociale Italiano/Allianza Nazionale och tyska Nationaldemokratische Partei Deutschlands kan alla betecknas som postfascistiska.

Postkolonialism
Uppgörelser med västerlandets kolonialism av den ”tredje världen”, synen på västvärlden som världens centrum och universella mått. Postkolonial teori relaterar till denna uppgörelse med västvärldens ställning och ideologiska hegemoni efter avkolonialiseringen och de nationella befrielserörelsernas framgångsrika kamp i det globala syd, för att istället lyfta de subalternas (underordnades) röster och erfarenheter.

Rasbiologi
Antropologisk och biologisk (pseudo)vetenskap om människans olika raser, hur dessa ska klassificeras, kartläggas och studeras. Till de olika ”raserna” tillskrevs olika egenskaper och kulturella uttryck. Som en del av den rasbiologiska vetenskapen bedrevs en rashygien, hur de identifierade raskategorierna skulle hållas rena, undvika att korsas och förädla sina egenskaper. Sverige var ett föregångsland i den rasbiologiska forskningen genom det statliga Rasbiologiska institutet i Uppsala. Rasbiologiska föreställningar förekommer inte enbart i nationalsocialismen – även om det där fick sitt tydligaste uttryck – utan även historiskt i konservatismen, bonderörelsen och socialdemokratin.

Rasideologisk miljö
Den extremhöger, de nynazistiska miljöer eller subkulturer som växte fram på 80- och 90-talet, som baserar sin lösliga ideologi på ett försvar av den ”vita rasen”. De rasideologiska miljöerna anser att det pågår ett raskrig med syfte att utplåna den vita rasen, och uppmanar till motstånd. Ett kortfattat manifest för den rasideologiska miljön är den amerikanske terroristen David Lanes ”14 ord”: ”Vi måste försvara vår ras och värna en framtid för våra vita barn”. Denna rasideologi kallas också ”vit makt” och gavs stor spridning genom vitmaktmusik-rörelsen, där Sverige var en av de största producenterna internationellt på 90-talet.

Rasifiering
Trots att en person kan vara född i Sverige, uppväxt här eller adopterad, är svensk medborgare, har en svensk kultur, så kommer hen vid många tillfällen att bemötas utifrån sitt utseende, hårfärg eller namn och tillskrivas kollektiva egenskaper utifrån dem. Diskriminering och rasism är inte något som bara drabbar utländska personer eller invandrare, personer ”utifrån” – utan en sortering och utestängning som sker mitt i samhället.

Rasifiering är ett sociologiskt begrepp knutet till postkolonial teori och beskriver hur rasistiska föreställningar uppstår, hur människor behandlas som en ”ras” utifrån utseende, bakgrund eller kultur. Att granska rasifiering innebär att se på hur segregeringen i samhället, på arbetsmarknaden, i bostadsområden och offentliga positioner, innebär en sortering av människor utifrån hudfärg, utseende och kultur. Utestängningen respektive inkluderingen i samhället blir rasifierande, skapar kollektiva skillnader.

Med begreppet rasifiering tittar man närmare på hur processen går till, hur stereotypa föreställningar och fördomar klistras på en grupp människor och ses som deras biologiska egenskaper. Föreställningen ”ras” ses därigenom en ideologisk och social konstruktion. Begreppet ”etnifiering” används ofta parallellt med ”rasifiering” och beskriver samma fenomen.

Rasism
Rasism är inget enhetligt begrepp, vi kan snarare tala om rasismer. Begreppet har förändrats över tid, i takt med att formerna för särbehandling har förändrats, för att kunna beskriva de nya formerna. Rasismen utgår från en föreställd gemenskap och innebär olika mekanismer av utestängning, särbehandling och diskriminering.

I olika tider har denna sortering av människor motiverats utifrån biologi och antropologi (”biologisk ras”), etnicitet och kultur. Utestängningen kan vara medveten och ideologisk eller omedveten, formellt systematisk eller informellt strukturell. Efter andra världskriget formulerades ett tydligt fördömande av biologisk rasism, bland annat i FN:s deklaration av de mänskliga rättigheterna. Därefter har diskussionen om rasism kommit att fokusera på förskjutningen från biologisk rasism till en kulturell rasism, även kallad nyrasism, en ”rasism utan raser”.

Kulturrasismen bygger på samma exkludering som den biologiska rasismen, men utifrån synsättet att olika kulturer eller etniciteter är väsenskilda, omöjliga att blanda och måste hållas åtskilda. Rasismen är föränderlig, men praktiken innebär samma åtskillnad; om du nekas jobb på arbetsmarknaden eller bostad på bostadsmarknaden, utestängs vid gränsen, nekas sittplats på bussen eller hotas på gatan med hänvisning till din etnicitet, ”ras” eller kultur, är de praktiska konsekvenserna desamma. Se även rasifiering och xenofobi.

Socialkonservatism
Sverigedemokraternas egen beteckning på sin ideologi, efter att ha lämnat etnonationalismen bakom sig. Socialkonservatismen är en kulturkonservatism som vill bevara det som definieras som en svensk kultur och traditioner, men som samtidigt lämnar öppet för utländska personer att bli medborgare om de assimileras och anammar denna kultur. De element som ses som kulturellt främmande, exempelvis andra religioner eller kulturella traditioner, måste överges. Muslimer är till exempel välkomna till Sverige om de överger islam som religion och därigenom upphör att vara muslimer.

Totalitarism
En variant av fascismanalys som betonar likheten mellan olika statscentrerade och totalitära ideologier, som nationalsocialism och stalinism.

Ultranationalism
Den form av nationalism som utgör fascismens grund, men som förekommer även i andra politiska strömningar. Ultranationalismen är en nationskritisk nationalism, som ser dagens nation som dekadent och förfallen. Istället krävs en nationell återfödelse till en mer ursprunglig och sann nation, ett återvändande till traditionen och ett försök att återskapa en föreställd historisk storhetstid. Nationalismen radikaliseras därigenom och kräver en radikal samhällsomvandling för att skapa en ”renare” nation, där de utpekade skadliga och dekadenta inslagen eller inre fienderna och syndabockarna rensas ut. ”Ta tillbaka vårt land, som det en gång var innan förfallet.”

Vit makt, vitmaktrörelsen, vitmaktmusik
Se Rasideologisk miljö.

Xenofobi
Främlingsfientlighet, en form av etnocentristisk rasism som betonar skillnad. Xenofobin tar fasta på rädslan eller motståndet mot det avvikande och främmande, mötet med främmande kulturer som ”den Andre”. Problemet med begreppet är att det endast diskuterar rasism mot något ”yttre”, en annan kultur eller folk och fokuserar på skillnad – men ser inte närmare på rasismen som ett ”inre” fenomen, en sorterings, inkluderings och exkluderingsmekanism mitt i samhället. Xenofobin ses ofta som något naturgivet, något som alla folk och samhällen bär på – en rädsla för det främmande.